Det finns ingen bästa tryckmetod, bara metoder som passar olika trycksaker. Valet påverkar hur trycksaken ser ut och känns, vilka papper som går att använda, hur många exemplar som är rimligt att trycka och hur lång tid det tar. Här går jag igenom de metoder du oftast stöter på, hur de fungerar och när jag själv skulle välja dem.
De flesta tryckmetoder kan delas in efter hur tryckformen ser ut. I högtryck ligger de tryckande ytorna högre än resten, som på en stämpel. I plantryck ligger allt i samma nivå, och de tryckande ytorna skiljs ut kemiskt. I djuptryck ligger färgen i fördjupningar. I genomtryck pressas färgen genom en stencil. Digitaltryck har ingen fast tryckform alls.
Offset
Offset är ett plantryck och den metod som de flesta trycksaker i större upplagor görs med: böcker, broschyrer, tidskrifter, affischer och förpackningar. Tryckplåten tar emot fet färg på de ytor som ska trycka och vatten på resten. Färgen förs från plåten till en gummiduk och därifrån till papperet.
Arkoffset trycker på lösa ark och används för de flesta kommersiella trycksaker. Rulloffset trycker på en lång pappersrulle och används för stora upplagor som tidningar och kataloger. Gemensamt är att varje färg kräver en egen plåt, och att det tar tid och papper att ställa in pressen. Därefter är varje ark billigt.
- Passar: större upplagor, krav på exakta dekorfärger, ett brett urval av papper.
- Passar sämre: mycket små upplagor och trycksaker där varje exemplar är unikt.
Digitaltryck
Digitaltryck förs direkt från filen till papperet, utan tryckplåtar. De två huvudteknikerna är toner, som fixeras på papperet med värme, och bläckstråle, där små droppar sprutas på papperet. Eftersom ingen plåt behövs är startsträckan kort och varje exemplar kan vara olika, vilket öppnar för personliga utskick, numrering och korta upplagor av böcker.
- Passar: små och medelstora upplagor, kort leveranstid, variabel data.
- Passar sämre: mycket stora upplagor och vissa strukturerade eller kraftiga papper.
En utförligare jämförelse finns i artikeln offset eller digitaltryck.
Boktryck
Boktryck är det ursprungliga högtrycket. Upphöjda typer eller klichéer färgas in och pressas mot papperet. I femhundra år var det så de flesta texter trycktes, och historien om hur tekniken kom hit finns i artikeln om när boktrycket kom till Sverige.
I dag lever boktrycket vidare som ett hantverk. Moderna boktryckare använder ofta tryckformar av fotopolymer i stället för bly, och trycker gärna med kraftigt tryck i tjockt bomullspapper så att texten bildar en fördjupning som går att känna med fingrarna. Förr betraktades ett sådant avtryck som ett tecken på dåligt hantverk, eftersom typerna skulle kyssa papperet, inte stampa i det. Nu är det just avtrycket som många söker.
- Passar: visitkort, bröllopskort, exlibris och små upplagor där känslan är viktigast.
- Passar sämre: fotografier, stora färgytor och stora upplagor.
Screentryck
Screentryck, eller serigrafi, är ett genomtryck. En fin duk spänns upp i en ram, och de delar som inte ska trycka täcks av en stencil, i dag nästan alltid en ljuskänslig emulsion som exponeras och sköljs fram. Färgen läggs i ramen och dras över duken med en rakel, och där duken är öppen pressas färgen igenom.
Screentryck ger ett tjockt färglager och kan trycka på nästan vad som helst: papper, textil, glas, metall och plast. Färgerna kan vara täckande, även ljusa färger på mörkt underlag, vilket är svårt med andra metoder. Varje färg kräver en egen ram, så motiv med få färger passar bäst.
- Passar: textiltryck, affischer, skyltar, konsttryck och tryck på annat än papper.
- Passar sämre: fina detaljer i små storlekar och fotografiska bilder i många färger.
Risograf
Risografen är en automatiserad stencilduplikator. Ett värmehuvud bränner hål i en tunn stencil som lindas runt en färgfylld trumma, och färgen pressas genom hålen till papperet. Varje färg kräver en egen trumma och en egen körning. Resultatet blir mättade dekorfärger med synligt raster och en passning som varierar något, vilket har gjort tekniken populär bland illustratörer och små förlag. Läs mer i artikeln om risografen.
- Passar: fanzin, affischer och konsttryck i en till några färger, på obestruket papper.
- Passar sämre: exakt färgåtergivning och bestrukna papper.
Flexotryck och djuptryck
Två metoder som de flesta möter varje dag utan att tänka på det är flexo och djuptryck. Flexotryck är ett högtryck med mjuka tryckformar av gummi eller fotopolymer, och används framför allt för förpackningar, etiketter, påsar och wellpapp. Djuptryck, där färgen ligger i små fördjupningar i en graverad cylinder, används för mycket stora upplagor av tidskrifter och kataloger och för vissa förpackningar. Båda metoderna är industriella och kräver stora upplagor för att löna sig.
Metoder som möts
Gränserna mellan metoderna är inte alltid skarpa. Ett omslag kan tryckas i offset och sedan få ett namn tryckt digitalt, en förpackning kan tryckas i flexo och få en detalj i screentryck, och en konstnär kan kombinera risograf med handtryck. Det vanligaste är ändå att en trycksak görs i en metod, och att efterbehandlingen ger den resten av sin karaktär.
Så väljer du
Börja i trycksaken, inte i tekniken. Fråga dig hur många exemplar som behövs, när de ska vara klara, vilket papper eller material det ska vara och hur trycksaken ska kännas i handen. Ofta pekar svaren tydligt åt ett håll. När de inte gör det, be tryckeriet om förslag på två alternativ och fråga vad som skiljer dem åt.
- Upplaga: få exemplar talar för digitaltryck, riso eller boktryck. Många talar för offset.
- Tid: digitaltryck har kortast startsträcka.
- Material: annat än papper talar ofta för screentryck eller flexo.
- Färg: exakta dekorfärger fungerar bäst i offset, screentryck och riso.
- Känsla: avtryck, tjock färg eller synligt raster pekar mot boktryck, screentryck eller riso.
Oavsett metod behöver filen förberedas rätt. Hur det går till beskriver jag i guiden om att göra en tryckfärdig fil, och om papperet i guiden papper, gramvikt och ytor.
