Ett tryckt ark är en mellanprodukt. Det är först i efterbehandlingen som arket blir en folder, ett häfte, en bok eller en förpackning. Här skärs, viks, häftas, binds, stansas och förädlas trycksaken, och många av besluten som påverkar hur den känns och håller fattas här. Efterbehandlingen ställer också krav på filen, så det lönar sig att tänka på den från början.
Skärning
Nästan alla trycksaker skärs. Arken staplas i buntar och skärs i en pappersskärmaskin med en stor kniv. Eftersom papperet rör sig något och arken aldrig ligger helt exakt på varandra behöver bilder som går ut i kanten ha utfall, och text måste hållas en bit innanför formatkanten. Det beskriver jag i artikeln om utfall och skärmärken.
Falsning och ryggning
Falsning är att vika papperet i maskin. Det finns många falstyper, från enkelfals och rullfals till dragspelsfals, fönsterfals och korsfals, och var och en ställer krav på hur filen är uppbyggd. Kraftigt papper behöver ryggas innan det viks, så att ytan inte spricker i vecket. Fiberriktningen avgör hur väl papperet låter sig vikas. Typerna går jag igenom i artikeln om falsning.
Perforering, stansning och numrering
Perforering ger en rad små hål som gör att en del kan rivas loss, till exempel en svarstalong eller en biljett. Stansning skär ut former som inte är raka, med ett verktyg av vassa stålband format efter motivet. Det används för förpackningar, mappar med fickor, kort med rundade hörn och fönster i omslag. Stansverktyget görs för varje form, så stansning kräver en exakt stansmall i filen, ofta som en egen dekorfärg eller ett eget lager.
Bindning
När en trycksak har fler sidor än vad som går att vika ur ett ark behöver sidorna hållas ihop. Det finns flera sätt, och valet beror på omfånget, hur trycksaken ska användas och hur länge den ska hålla.
Klammerhäftning
Arken viks och läggs i varandra, och häftas med metallklamrar genom vecket. Det är snabbt och vanligt för broschyrer, program och tidskrifter. Sidantalet måste vara delbart med fyra. Eftersom arken ligger i varandra skjuts de inre sidorna utåt, så marginalerna mot ytterkanten behöver vara generösa i tjocka häften.
Limbindning
Arken viks till signaturer som läggs på varandra, ryggen fräses eller ruggas upp och limmas mot ett omslag. Resultatet är en trycksak med en plan rygg som kan ha text, som en pocketbok eller en katalog. Det finns olika lim, och vissa ger bättre hållfasthet och gör att trycksaken öppnar sig lättare. Limbindning kräver ett visst minsta omfång för att ryggen ska bli tillräckligt tjock, och det ska finnas tillräcklig marginal mot ryggen, eftersom en del av sidan försvinner in i bindningen.
Trådbindning
Signaturerna sys ihop med tråd genom vecken innan de limmas eller binds in i pärmar. Det är den mest hållbara bindningen och används för böcker som ska hålla länge och kunna öppnas många gånger. Trådbundna böcker ligger ofta också bättre öppna.
Hårda pärmar
En bok med hårda pärmar, ofta kallad inbunden, har en inlaga som först trådbinds eller limbinds och sedan hängs in i ett omslag av kartong som klätts med papper eller tyg. Inlagan fästs vid pärmarna med försättsblad, ett kraftigare papper som klistras mot pärmens insida. Ryggen kan vara rak eller rundad. Det är den mest påkostade bindningen, och den kräver både mallar för pärmarna och god framförhållning.
Spiral och wire-o
Sidorna stansas med en rad hål längs kanten och binds med en spiral av plast eller metall, eller en dubbel metalltråd som kallas wire-o. Trycksaken kan vikas runt helt och ligger platt, vilket passar väggkalendrar, handböcker, anteckningsböcker och kokböcker. Hålen tar plats, så marginalen vid bindningen måste vara tillräcklig.
Förädling: lack, laminat, folie och prägling
Förädling gör trycksaken mer hållbar eller ger den en effekt som tryckfärg inte kan ge. Lack skyddar ytan och kan läggas på hela trycksaken eller på utvalda ytor som spotlack. Laminering ger en tunn plastfilm som skyddar mycket bra men gör trycksaken svårare att återvinna. Foliering ger metallglans, och prägling formar papperet så att motiv blir upphöjda eller försänkta. Teknikerna och vad de kräver av filen beskriver jag i artikeln om prägling, folie och lack.
Packning och leverans
Även det sista steget hör till efterbehandlingen. Trycksakerna räknas, kontrolleras och packas, ibland krympplastade i buntar och ibland direkt i kuvert för utskick. Det kan låta oviktigt, men en trycksak som har tryckts och bundits fint kan fortfarande skadas av fukt eller tryck i transporten. Tala om för tryckeriet hur trycksakerna ska användas och levereras, så att de packas efter det. Ska de delas upp på flera adresser är det bättre att säga det före tryckningen än efter.
Det filen behöver
Efterbehandlingen påverkar filen mer än många tror. Det här är det viktigaste att tänka på:
- Mallar: be om en mall för falsning, stansning eller omslag med rygg. Ryggens bredd beror på papperet och sidantalet och räknas fram av tryckeriet.
- Marginaler: ge extra marginal vid vecket, ryggen och hålen för spiral.
- Särskilda lager: stansmallar, lack, folie och prägling läggs som egna dekorfärger eller lager och namnges tydligt.
- Sidantal: kontrollera att antalet sidor passar bindningen, till exempel delbart med fyra vid klammerhäftning.
- Färg i vecken: kraftig färg över ett veck kan spricka. Ryggning hjälper, men ibland är det bättre att flytta ytan.
Efterbehandling är också ett område där en dummy, alltså en otryckt provtrycksak med rätt papper och bindning, säger mer än alla beskrivningar. Be om en om du är osäker. Och om filen ännu inte är klar finns hela checklistan i guiden om att göra en tryckfärdig fil.
