När jag började i yrket fanns det fortfarande sättkasser på väggarna, även om de mest användes till enklare jobb och till lärlingar som jag. Under mitt yrkesliv har tekniken för att få text till pressen bytts ut flera gånger. Det är en historia om bly, ljus och till slut filer, och den förklarar många av de ord som fortfarande används.
Handsättning
I handsättning plockade sättaren typer ur en sättkasse, en låda med fack för varje tecken. Facken var olika stora, eftersom vissa bokstäver behövdes mycket oftare än andra. Typerna placerades rad för rad i en vinkelhake, och mellan orden lades blanka bitar som inte tryckte. Raderna fördes sedan över till en form, och när sidan var tryckt lades typerna tillbaka i kassen, en efter en.
Det var ett noggrant och långsamt arbete. En erfaren sättare kunde arbeta snabbt, men en hel bok tog lång tid att sätta. Det är därför typografin har så många ord för små avstånd och justeringar. Varje mellanrum var ett fysiskt föremål.
Sättmaskinerna
Mot slutet av 1800-talet kom maskiner som ändrade allt. Linotypemaskinen, som utvecklades av Ottmar Mergenthaler, gjuter en hel rad i ett stycke medan operatören skriver på ett tangentbord. Monotypesystemet gjuter i stället varje tecken för sig, styrt av en hålremsa. Med maskinerna kunde tidningar och böcker sättas mycket snabbare, och de dominerade texthanteringen i stora delar av 1900-talet.
Fotosättning
Efter andra världskriget började text sättas med ljus i stället för bly. I fotosättning exponerades tecknen på fotografisk film eller papper, som sedan användes för att göra tryckplåtar. Det passade offsettrycket, som behöver film eller plåt snarare än upphöjda typer. Blyet försvann gradvis från sätterierna under 1960-, 70- och 80-talen.
Datorerna och desktop publishing
Under 1980-talet kom de första persondatorerna med grafiskt gränssnitt, sidlayoutprogram och sidbeskrivningsspråket PostScript. Plötsligt kunde en formgivare göra hela sidan själv, med text och bild på plats, och skicka den till en ljussättare. Begreppet desktop publishing beskrev precis det: publicering från skrivbordet. Ett helt led av yrkesroller, från sättare till montörer, förändrades på några år.
Vad som gick förlorat
Det är lätt att se historien som en rak väg framåt, och mycket blev onekligen bättre. Men varje steg gjorde också något enklare som tidigare hade krävt kunskap. När blyet försvann försvann också en del av den självklara känslan för avstånd och rytm som sättarna hade i händerna. Många av de typografiska reglerna fick formuleras på nytt, nu för en skärm.
PDF och direkt till plåt
Under 1990-talet kom filformatet PDF, och med tiden standarder för PDF-filer avsedda för tryck, PDF/X. Samtidigt började tryckerier exponera plåtarna direkt från filen, utan film. Vägen från formgivarens dator till pressen blev kortare än någonsin.
Det innebär också att ansvaret har flyttats. Det som förr kontrollerades av sättare, korrekturläsare och reprofotografer ligger i dag ofta hos den som gör filen. Därför har jag skrivit guiden om att göra en tryckfärdig fil. Vill du läsa om hur det började, finns artikeln om när boktrycket kom till Sverige.
